Idag är jag trött, hela kroppen skriker efter sömn, lugn och ro.
Oavsett hur mycket jag älskar att våra vänner kommer på besök så är jag väldigt mån om min egentid, jag värdesätter den och märker direkt när jag inte har haft det på ett tag.
Igårkväll när jag skulle sova så var huvudet trött och mina tankar kom aldrig i någon ordning vilket oftast händer när jag haft för lite tid med mig själv eller när stressen står mig upp i halsen och allt jag ville göra är att skrika.

Men nu ikväll när hela huset ekar av tomhet, platsen bredvid mig i sängen är tom och hjärtat inte riktigt är läkt så saknar jag istället min andra halva.
För med honom kan jag vara ensam, med honom kan jag sitta och ändå känna att tiden jag har nu är min egen.

Ska bli skönt att få vara ensam några dagar, att få sakna min andra halva och samtidigt få dona på här hemma alldeles själv och självklart njuta av min treledighet.

"med vänner kommer man långt, med bästa vänner kommer man hela vägen."

puss

Snart Augusti och sedan kommer september med stormsteg.
Jag längtar, det pirrar i magen och jag undrar hur i hela helvete jag har tänkt att jag ska klara detta.

Skolbänken igen i höst.
Jag som planerat att jobba året ut tänkte om lite och sökte bara för att få se hur det gick.
Och när beskedet kom, tårarna sprutade av lycka och lättnad så var det inte så mycket att fundera över.

2:a september sätter jag mig i skolbänken och försöker samtidigt jobba så mycket jag hinner och orkar.
Så nu är det 7 terminer jag har framför mig där det ska pluggas, jobbas och sedan när allting är klart och jag har ett jobb jag trivs med så börjar min framtid.

Så nu gäller det att ta sig i kragen och försöka hinna med allt som ska hinnas med innan den sista augusti.
Böcker ska beställas och livet kommer nu kretsa kringa almenackan och tiderna som står i den.

Kärlek vänner.
Kärlek

Hur man laddar upp inför en morgondag som kommer sätta spår i hjärtat?
Hur man behåller lugnet så pass så man får någon timmes sömn?

-Man åker till Ringdalen, umgås med familj, morbror, kusin och kusinbarn för att sedan komma hem till lugnet och han som alltid får mig att andas i normal hastighet.

Man ser fram emot morgondagens eftermiddag när alla kusiner och kusinbarn är samlade och man får skratta.
Man intalar sig att klumpen i magen är mindre på lördagmorgon och att nätterna blir längre, drömmarna färre och att livet på något konstigt sätt fortsätter, att man trots sorg och ont i magen får vardagen att rulla på och att man tillslut ser de där fina minnena man har istället för magontet som nu är.

Jag intalar mig att begravningen ger mig ro, att jag får det farväl jag behöver och att tårarna rinner obehindrat så att jag kommer ut från kyrkan med röda ögon, blöta kinder men med en lätthet i bröstet.

Tacksam för att ha en sådan fin, stor familj som alla stöttar varandra.
Lycklig över att ha världens finaste sambo vid min sida imorgon, som på en gång blev en favorit hos Mormor och som jag vet gjorde henne glad bara över att stå vid min sida.

Glad över att jag har de bästa människorna man kan ha i min närhet.